I oktober 2023 hade min krönika rubriken ”Det börjar med oss”. Jag skrev om den expansion som vi står i och inför i vår kommun, vad den kan komma att betyda för oss som stad, men också för oss på ett personligt plan. Hur våra ord och attityder påverkar dels den egna inställningen, dels hur den kan smitta. På gott och ont. ”Det börjar med oss. Orden vi säger och bilden vi ger” skrev jag. Om allas vårt ansvar att ta vara på möjligheterna detta ger och om att en expansion inte bara betyder nyinflyttade. Det kan betyda hemvändare. Att någon vi håller av äntligen flyttar hem igen, men också den kittlande tanken på att vi ännu inte har mött alla, som ska komma att beröra våra hjärtan.
I oktober 2023 kämpade jag med min ork och energi. Jag var i ärlighetens namn ganska trött. Jag letade stressat efter energi, idéer och inspiration för att hålla motivationen igång. Idag kan jag titta tillbaka och nästan känna hur andfådd jag var där och då. Jag la och lägger fortfarande, stor vikt vid min egen prestation, ifrågasätter mig själv lite för ofta och vill alltid göra mer, bättre, snabbare, tydligare, roligare, spexigare. Jag vet inte om det är en bra egenskap, eller en mindre bra. För jag vill ju inte att Ludvika bara ska vara lagom? Jag vill ju att vi ska vara mer! Och jag själv vill inte bara vara lagom? Det är ju skittråkigt? Men ibland går det ut över det egna måendet och jag kände mig där och då väldigt trött och låg. Jag minns hur jag ruskade om mig själv mentalt många gånger ”Hallå! Vad händer med mig?!” Det är läskigt att skriva det såhär, det känns utelämnande att berätta hur självkritisk jag är och att jag faktiskt inte alltid riktigt orkar allt jag tar mig för. Men gör det ändå.
Idag, lite drygt ett år senare, tycker jag att jag börjar manövrera en vardag med lite klarare sikt, jag vågar be om hjälp att prioritera och jag andas långsammare. Och jag kan se tillbaka på 2024 och känna mig stolt.
Det är ju lustigt hur man fungerar. Jag kan vara så enormt självkritisk men är alltid imponerad av Veronicas prestation. Jag önskar att ni alla fick jobba med henne. Hon är så lugn, strukturerad och bär ansvar, kunskap och tålamod i en osynlig liten kappsäck. Hon skrattar högt, håller i mig när jag far i väg och springer i kapp mig när jag gasar på. Hon torkar mina tårar och säger tröstande, lugnande och i all välmening att ”det blir som det ska bli”.
Jag tittar tillbaka på 2024 och vågar trotsa jantelagen och prestationsångesten för att säga: Vilket år vi gjort! Jag och Veronica, vår styrelse, våra medlemmar, våra invånare och vår stad. Det känns liksom gött i magen på ett nytt sätt. Vi gick utanför boxen i år och bokade in utomhusutställningen Ikoner, gjorde en succépremiär av Moveat och har ökat besöksantalet i centrum med 60.000 personer i år, till och med sista november. Vi jobbar efter ett årshjul med många traditionsenliga evenemang, säljfrämjande aktiviteter och medlemsträffar men det känns som att både vi, våra medlemmar, våra medborgare och alla vi samarbetar med liksom tagit ett stort steg framåt. Det mesta har blivit lite bättre, lite festligare, lite soligare (läs Scensommar som alltid regnar bort) och lite trevligare.
Vi hade aldrig fått de fina resultat vi idag kan visa upp, om det inte vore för att ni är så många som vill samarbeta med oss, vara våra medlemmar, komma med förslag, idéer, lösningar, glada tillrop, besöka våra evenemang och gynna våra butiker och restauranger. Jag tycker det också visar på att vi gillar vår stad, att vi tror på den och att vi vill den väl. Det börjar med oss.
I oktober 2023 tänkte jag den kittlande tanken, att vi ännu inte mött alla som ska komma att beröra oss. I oktober 2023 var jag trött och dränerad på ork. Idag, ett år senare, finns en glöd i mig igen. Jag kämpar med min självkritiskhet men vågar ändå sträcka på mig och se ett fint år på Unika Ludvika gå mot sitt slut. Och ibland, blir det som det ska bli. För veckan efter att texten ”Det börjar med oss” publicerades i Lokalt i, träffade jag någon som inte bara berörde mitt hjärta. Han tog hela mig med storm! Livet tar och livet ger.. Och när man minst anar det, lättar dimman och blicken klarnar. Det börjar med oss. Men det börjar också med mig. Med min tro på mig själv och att det blir.. precis som det ska bli.
Vi ses på stan!
/ Alexandra, Centrumutvecklare på Unika Ludvika
