Min lillasyster packar metodiskt upp lunchen ur take away-påsen. Solen lyser varmt över Charlie Normans torg när vi slår oss ner på bryggan för en timmes paus i arbetsdagen. Vågorna kluckar sin somriga melodi och över hamnen flyger måsarna. En båt puttrar ut på Väsman och på avstånd hör vi barnskratt när flera familjer har samlats vid pumptrackbanan för att rasta sina ungar.
En helt vanlig lunchrast vid Väsmanstranden.
Jag promenerar genom stadskärnan, förbi gamla ”Hendebergs”, Stadshotellet och väggmålningen på torget. Jag firar midsommar i Snöån. Åker den ringlande vägen ut till Kalle, långborden är uppdukade och vi har utsikt över kohagar och sjön Haggen. Jag omfamnar mina vänner i sommarkvällen. Jag rör mig på platser som är min vardag. Jag bara är. Platserna bara är. Och jag, har inte ägnat dom en tanke.

I förra veckan fick jag besök från Göteborg. Två vänner, Johan och Julia, som jag pluggade med i Uppsala, kom hit för att hälsa på mig tillsammans med deras tvåårige son Enar. Dom har aldrig varit i Ludvika så nu skulle jag äntligen få visa dom platsen jag är uppväxt på. Vad ska vi se? Vad ska jag visa? Ett uns stress och nervositet hann skölja över mig innan jag insåg, jag tror jag börjar bli hemmablind. Det var en av de saker jag lovade mig själv när jag började på Unika Ludvika, bli aldrig hemmablind. Men nu, så där tre och ett halvt år senare, hade jag nog drabbats.

Min storebror Tommy har bott i Nora hela sitt liv. En av tre trästäder i Sverige, omtalad, gullig, stillsam och färgglad.  När vi promenerar i Nora fotar jag allt jag ser, tjuter av förtjusning och äter glass i stora lass och tjuter lite till. ” Det är så vackert här”. Tommy rycker oftast på axlarna och hans 14åriga dotter tycker Nora är lite sömnigt. Men för ett tag sedan sa Tommy till mig ”Kan du komma hit snart igen? Så jag förstår hur fint Nora är!” Någon mer som blivit hemmablind.

När Johan och Julia kommer till Ludvika promenerar vi över Hammarbacken, Roths Äng, vidare efter Väsmanstranden, upp över gångbron och tar en fika på BKs. Vi fortsätter till Globe, stadsparken och tar en sväng förbi kontoret på tingshuset. Vi besöker den lilla badplatsen på området där jag bor och åker efter Gårlången, hela vägen ut till Persbo. Vi promenerar längs grusvägarna, passerar så många röda hus med vita knutar att Johan till slut slutar räkna. Han jämför Ludvika med Göteborg och Mölnlycke där han är uppväxt. ”Det är ganska likt, ändå tycker jag Ludvika är mycket mysigare”.
När Enar åker traktor med min pappa, lägger Julia sitt huvud på min axel och säger ”du bor som i en saga”. Jag skrattar högt. ”Ska du säga, som är uppväxt på Gotland”. ”Det är precis det jag menar, tänk att vi fått växa upp så här. Små samhällen och städer fulla av skog, öppna landskap och vatten”.

Och när deras Volvo rullar ut från gästparkeringen på Rönnvägen, står jag kvar på verandan och funderar. Vad är den perfekta staden? Den perfekta stadskärnan eller perfekta landsbygden? Finns den? Både ja och nej. För någon är den perfekt, för någon har den potential, för någon är den urtrist. Och där bor vi, i glädje, missnöje, kärlek, gemenskap och drömmar. Alla i våra städer vi önskar mer av, men rotar oss i och som har något, som blir speciellt för oss. Kanske har vi svårt att se det, kanske är det självklart vad som får oss att stanna på en plats, kanske har vi glömt. Kanske rör du dig också på platser som är din vardag. Du bara är. Platserna bara är. Och du, precis som jag, har inte ägnat dom en tanke. Kanske behöver vi alla en Johan och Julia som påminner oss om vad vi har, och kanske behöver vi vara den för någon annan, så som jag får vara för Tommy. Vi kan aldrig bli helt nöjda, vore vi det, vad finns då kvar att sträva mot? Ludvika, jag är inte alltid snäll mot dig, men jag försöker. Allt du ger mig och allt jag får ta av dig. Jag ska bli bättre på att se dig, jag lovar.
/Alexandra, Unika Ludvika