Lilla Alexandra. Du är bara elva år och världen har precis rasat samman. När mamma och pappa berättar att dom ska flytta isär, tittar du på lillasyster som frågande sitter intill dig vid köksbordet. Hon är så liten. Du tittar på mammas kroppsspråk och pappas ansiktsuttryck och sen springer du, hela vägen in i mamma och pappas sovrum, kastar dig på sängen och gråter.. och gråter.. och gråter. Det gör hela familjen, för nu har världen precis rasat samman.

Lilla Alexandra. Vilket ben ska du stå på? Varför tar sommarlovet slut och vad ska du bli när du blir stor? Du har inte svar på alla frågor men du vet i alla fall en sak, att det är häftigt att bo i stan. Fast vi har passerat det här huset hur många gånger som helst, har du aldrig lagt märke till det. Förns nu, när det är här du ska bo. Faluvägen, biltrafik inpå knuten men nära till McDonalds. Du kommer att växa av det här.
Dina dagar kommer fyllas av äventyr. När du lär dig nya vägar och leker på Rönnvägen har du ingen aning om att precis här, där du busplingar just nu, kommer du att bo. Det är sant. Du kommer köpa det där huset. Alldeles själv. Du kommer klara det. Du kommer klara det fast du på vägen hunnit gråta många gånger över att pengarna är slut och det är långt kvar till nästa löning.

Lilla Alexandra. Du kommer aldrig bli bra på att hjula. Trots att du går på Minicirkus. Du är alldeles för rädd för att galoppera på träningen på Ludvika Ridklubb, fast lillasyster står på läktaren och ropar ”Kom igen då! Annars tar jag din plats!”. Du har inte riktigt det där i dig, men det ska visa sig att det inte gör någonting. Du kommer bli bra på något annat i stället.

Lilla Alexandra. Du börjar bli stor nu. Du vet fortfarande inte vad du ska bli när du blir stor och han som nu håller dig ömt i handen kommer snart att vara din hjärtesorg. Du har gått så många gånger efter Högbergsgatan att dina spår syns i asfalten. Nätterna har aldrig varit så långa som nu, för du dansar dig igenom dom. Du badar naken i en tjärn utanför Nyhammar och drömmer om att stå på scen. Utan att be om det får du leva, här och nu. Du tar det för givet men blir plötsligt ödmjuk inför det när dom rycks ifrån dig, din farmor och farfar. Då kommer förtvivlan att tynga ditt bröst, tankarna fyllas av evigheten och du ska sörja allt som aldrig kommer igen.

Vuxna. Stora. Lilla Alexandra. Ett liv passerar, det tickar som klockan. Du har tillåtelse att ta det för givet. Ibland. Du kommer nog aldrig att känna dig stor nog. Trots att du snart ska fylla 36 år. Lilla osäkra Alexandra tittar med stora ögon på hon som nu tagit för sig av livet och gjort det till sitt. För att du vågat chansa och för att folk har trott på dig. Det ska visa sig att det lönar sig att lita på magkänslan. För du har klarat dig bra själv. Bär med stolthet dina beslut, stå för dina misstag, våga bli bättre eller annorlunda och håll nu i, den kärlek som slagit rot runt dig. För han är allt du önskat dig. Låt han stanna föralltid.

Stora. Vuxna. Lilla. Alexandra. Gå med respektfulla steg. Du var inte här först. Du är en av tusentals i denna stad. Bara ett av alla liv som levs, bara en av alla historier. Du kanske trodde att din historia var din egen, att vägarna du gick på var dina att upptäcka. Men varje gata, varje hörn av den här staden har burit någon före dig. Någon som också gråtit sig till sömns, någon som famlat sig fram mellan drömmar och verklighet. Någon som bara vill finnas. Du har fått så mycket utan att be om det. Tryggheten att alltid kunna komma hem, friheten i att utforska och utrymme att både lyckas och misslyckas. Och ändå tar du det ofta för givet. En stund ska jag stanna upp för att uppskatta det. Allt vi skapat tillsammans. Medvetna och omedvetna om varandra. Gärningar som gör skillnad för andra, avtryck som lämnas och band som knyts. Mitt liv. Det jag fick utan att be om och det jag nästan glömde att uppskatta. Och som kuliss står en stad, som förändras i takt med oss själva. En stad som lyst min väg, en stad som för alltid kommer vara mitt hem och platsen där allt utspelade sig, Ludvika. Här flätas vi samman.

Vi ses på stan! / Alexandra Magnusson, centrumutvecklare på Unika Ludvika