Sorlet av röster blandas upp med klingande glas och skratt på avstånd. Dov musik hörs ur högtalarna och pulsen i lokalen är pigg och skön. Jag hälsar på några välbekanta ansikten och ser mig omkring, när jag möts av mina vänners leenden. ”Hej Alex, slå dig ner!”

Det är fredag eftermiddag och klockan är fem. Lobbybaren på Grand är redan fullsatt men de har lyckats spara en plats till mig. I sällskapet sitter två gamla vänner från högstadiet som sedan länge har flyttat från Ludvika. Här har vi samlats i många år, inte bara jag och mina vänner. Här blandas affärsresenärer med hemvändare, tidigare Ludvikabor hemma på besök, kollegor som avslutar veckan tillsammans. Gamla, unga, nyinflyttade, kvarvarande och utflugna. Här träffar du nästan alltid någon du känner.

I mitt sällskap blandas åsikter, berättelser och minnen i en salig röra. Samtalsämnena breder ut sig över bordet och blir till dialog när Anna ledigt hänger sig över armstödet på stolen och frågar mig om jobbet på Unika Ludvika. Hon tycker stadskärnan skulle kunna bli ännu mysigare och frågar mig sen ”finns det några bra jobbmöjligheter i Ludvika?”.
När jag berättar om vilken framtid vi står inför i Ludvika, tillsammans med flera andra Dalakommuner som är på frammarsch, blir hon förvånad. Det är helt okej, jag vet, att folk inte vet.

Hela Dalarna står inför utmaningen att hitta kompetens just nu. Länet växer och både befintliga och nya industrier och bolag behöver anställa. Det har visat sig i undersökningar att man inte tror att det finns karriärmöjligheter i Dalarna och med det söker sig inte tillräckligt många hit för att leva och arbeta. Det är inte heller ovanligt att man väljer att lämna städer som Ludvika för att söka lyckan, karriären och pulsen i en större stad. Jag är en av dom. Jag har också gjort det. Det är inget unikt för Ludvika och förekommer världen över.

Men tanken slår mig. Hade vi kunnat behålla några om de visste vilka möjligheter som finns? Och hur lockar vi tillbaka någon som en gång flyttat? Jag tror att vi behöver erbjuda mer puls och bli en stoltare kommun. Min kollega Veronica brukar säga att ”Vår stad förtjänar mer”. Och jag håller med. Det finns ett stort arbete kvar att göra.

Jag går ut i regnet den kvällen, eller är det snö? Det är svårt att tyda den här tiden på året.
Fast det är fredagkväll och jag borde släppa jobbet, har det med åren blivit inbyggt i hela mitt system.
Hur vänder man en trend? Ja.. Ludvika gör ju faktiskt det just nu. Jag och Veronica går till ett jobb varje dag som skapar förändring. För dig, för mig och kanske för Anna. Vi går dit med ödmjukhet och med målsättningen att arbetet vi utför resulterar i att du ska vilja bo kvar och att man också väljer att flytta hit.

Jag vänder mig om tittar in igenom fönstret. Nu är alla ljud dova. Jag ser folk skratta och prata och jag ser Anna. Och jag tänker, att kanske är det här inne tanken om att flytta hem igen, föds. I en livlig miljö, bland vänner från förr, där samtalen blandas med längtan, förhoppningar, minnen och höga skratt. Vad härligt det skulle vara, att se fler gamla skolkamrater packa ur flyttbilen med barnen springandes runt benen. Att de som en gång såg Ludvika som en håla utan framtid, hittade tillbaka till 365 sjöar, till ett yrkesliv omringat av dalmål och till en toast på Pelles. Visst låter det fint? Kommer vi att klara det? Den som lever får se. Men Anna, jag ska göra mitt yttersta för att du ska vilja flytta hem igen!

/ Alexandra, Centrumutvecklare Unika Ludvika