Det börjar närma sig sexton år sedan man beslutade att bilda Unika Ludvika. Köpmannaföreningen och Ludvika Kommun ingick ett treårigt projekt där man anställde en person som skulle arbeta med handelsutveckling i Ludvika. Tidigare hade Köpmannaföreningen gjort allt arbete ideellt samtidigt som man drev sina egna verksamheter, men då man sett att bland annat Falun och Mora gjort liknande satsningar som fått lyckade resultat valde Ludvika att gå i samma fotspår. Det var startskottet, för det Unika Ludvika som med åren formats till vad det är idag.
Till en början var det handelsfrämjande aktiviteter man arbetade med. Idag, sexton år senare, finns en självklar bredd som täcker en stor del av vår stads-, plats- och handelsutveckling där både marknadsföring av staden, trygghetsfrågor, stadsmiljö, evenemang och nätverkande ingår.
Två gånger om året åker jag och Veronica på konferens där vi träffar kollegor från hela Sverige. Här får vi ta del av goda exempel från andra städer, lyckade utvecklingsprojekt och spännande koncept att ”ta med hem” till sin stad. Under dessa dagar blir det oundvikligt att inte reflektera över det egna arbetet här hemma i Ludvika. Hur mår vår organisation? Gör vi rätt saker? Är vi på rätt väg?
Det som är tydligt är att vi i Ludvika har en stabilitet och struktur i vårt arbete som inte ska tas för givet, vi har kollegor runt om i landet som står i omorganisationer, där det kommunala bidraget inte existerar och där man arbetar ensam utan några direkt ekonomiska medel alls.
Stabiliteten i Unika Ludvika ger oss goda förutsättningar att arbeta, samtidigt som det har byggt upp ett förtroende hos både medlemmar och medborgare över tid. Vi har en engagerad styrelse som hjälper oss framåt i arbetet och jag och Veronica kompletterar varandra på ett nästan skrattretande sätt. Det jag tycker är tråkigt, tycker hon är roligt och vice versa och våra olikheter har gjort oss till ett väldigt starkt team.
Men vilka är utmaningarna? Finns dom? Och kan vi prata om dom i det offentliga? Här tror jag det är viktigt att våga vara både transparent och prestigelös. Unika Ludvika har, jag törs nog säga alltid, haft svårt att göra sig förstådda. Vad är det vi gör? Är det ett ”riktigt jobb”? Och kan man verkligen fylla en hel arbetsdag med stadsutvecklingsfrågor?
Hur kan vi stärka bilden av Unika Ludvika som en drivande kraft i stadsutvecklingen och sudda ut föreställningen om att vi ”bara” anordnar evenemang i centrum? Och hur attraherar vi fler målgrupper till våra evenemang?
Hur ser det långsiktiga arbetet ut och hur kombinerar vi ett strategiskt, långsiktigt arbete i organisationen med det viktiga och absolut nödvändiga i att ”plocka bollar när de kommer” och att skjuta från höften?
Gör vi rätt saker? Vi står inför ett Guldläge, hur ska vi arbeta i det? Vi får mer och mer på vårt bort, vad ska vi prioritera och vad behöver plockas bort? Och hur motiverar vi detta inför våra medlemmar? Hur mycket hinner vi göra på 1,6 tjänst? Behöver vi bli fler? Behöver vi mer tid? Eller räcker vi till?
Att ställas inför dessa typer av utmaningar och frågeställningar är inget negativt. Det är utveckling. Jag tror det är viktigt att våga ifrågasätta ett nuläge men också våga säga ”det här gör vi riktigt bra!”.
Vår styrka är att vi vågar testa, vi kanske lägger oss i en eller två saker för mycket och vi har kanske väldigt fulla kalendrar. Men hellre att vi får backa och be om ursäkt, än att inte ha gjort något alls. Och jag tror, att vi är på rätt väg, men jag tror heller inte att man får vara rädd för förändring. Kanske behöver vi sticka ut hakan ännu mer, bli ännu mer proaktiva. För vad vore stadsutvecklingen om man var rädd för förändring? Det skulle ju aldrig gå. Ska vi bredda vägen eller behöver den bli snävare? Kanske kan en avstickare leda till något ännu bättre? Och om inte, har man i alla fall lärt sig något nytt på vägen!
Vi ses på stan! / Alexandra, Centrumutvecklare på Unika Ludvika
