Varannan torsdag har vi ett så kallat avstämningsmöte med vår ordförande Håkan. Det har vi haft sedan Håkan klev in i styrelsen för ganska precis tre år sedan. Jag minns när han sa till mig och Veronica att han ville träffa oss kontinuerligt i början för att sätta sig in i jobbet, kvart över sju på morgonen varannan torsdag blev tiden. Jag höll på att trilla baklänges, så tidigt? Jag är visserligen morgonpigg men är väldigt trögstartad. ”Den träffen får ni ha utan mig” sa jag.

Sagt och gjort, jag var inte med på de första träffarna, men insåg ganska snabbt att jag tycktes gå miste om något. Så det var bara att pallra sig upp i ottan, infinna sig för att upptäcka att det faktiskt gav något extra, den där ”tidiga” timman. Håkan kommer från en helt annan värld än oss, Hitachi och Unika Ludvika står på många sätt långt ifrån varandra men Håkan tog rollen som ordförande på största allvar och har sedan dag ett satt sig in i Unika Ludvika och gett otaliga timmar av sin tid för vår medlemsorganisation. För det är precis det vi är. En medlemsorganisation. Vi är ingen kommunal förvaltning, vi är faktiskt inte kommunala alls. Vi är en medlemsorganisation som finansieras av medlemsintäkter och ett kommunalt bidrag och styrs av en styrelse. Styrelsen ger oss riktningen i vårt arbete och ordförande blir vår chef och ledaren för styrelsens arbete. Styrelsen representerar våra medlemmar och är en blandning av fastighetsägare, besöksnäring, krögare, köpmän och kommunala tjänstemän.

Att sätta sig in i vår organisation är inte det enklaste. Det är lätt att tro att vårt enda uppdrag är att anordna evenemang på stan, vilket är en av de synliga och offentligaste uppdragen vi har. Att som Håkan sedan bli varse om att vi har en betydande del och roll i hela stadsutvecklingen i kommunen, det har tagit sin tid att sätta sig in i. Jag tänker ofta på hur otroligt prestigelös Håkan både var och är. De där torsdagmornarna vid köksbordet på vårt kontor kom inte bara att bli viktiga för Håkan, det blev viktigt för oss också. Det är nyttigt att förklara sitt eget arbete, ännu nyttigare att bli ifrågasatt och hela tiden ställa sig frågan, är vi på rätt väg?

Idag brukar jag komma extra tidigt på torsdagsmornarna. Jag slår på kaffe till mig och Håkan och serverar det i våra egna muggar. Jag spelar musik från högtalaren som står i köksfönstret. Ibland är det Benny Anderssons orkester, ibland Elvis och ibland, vår gemensamma favorit Thomas Stenström.
Både Håkan och Veronica ler när vi hör hans musik. Och kvart över sju, varannan torsdag ställer Håkan samma fråga ”hur är läget?”. Vi går laget runt, var för sig får vi berätta hur vi mår, vad vi gör och hur det går. Både i jobbet men oftast hamnar vi på det privata. Ibland mår vi bra och ibland inte. Om dom väggarna kunde tala skulle dom berätta om vardagspussel som både går och inte går ihop, om solen i Helsingborg, om sorgen när någon man älskar går bort, om barnen, om tiden, åldern, träningen, stressen och oron. Här får allt liksom plats. Vid det där köksbordet, där jag gäspade för några år sedan, finns nu en trygghet, ett ledarskap och en vänskap. Här blev vi inte bara kollegor, han blev inte bara en chef och ordförande i vår organisation, han blev en vän.

Håkan är en obotlig optimist, han tror gott om människan och är noggrann men gör också sin grej på ren ”feeling”. Hans entusiasm är medryckande och hans skratt smittande. Han förbereder sig för möten och kallar det för att ”torrsimma”, Veronicas favoritord, att torrsimma.  Man pratar ofta om vikten av det goda ledarskapet. Unika Ludvika har det. Håkan har ett inspirerande, tydligt och entusiastiskt sätt att leda styrelsen och oss, han ger av sig själv, vilket får andra att också vilja ge av sig själva. Vi går en spännande framtid till mötes här i kommunen, alla kan vi göra något för att skapa ett ännu bättre, trevligare och härligare Ludvika. Gör något gott med någon du tycker om, allt blir lite roligare då. Jag ska göra det med mina vänner, Veronica och Håkan.. och hela vår fantastiska styrelse!
Vi ses på stan! / Alexandra, Unika Ludvika