Jag tror att jag har ärvt min lust att skriva från min farfar. Han var flitig skribent i lokaltidningen och skrev alla sina insändare på öppnade kuvert. Snirkliga bokstäver prydde kuvertens fram- och baksida och den enda som hade förtroende att ”översätta” texterna från kuvert till dator, det var min mor. Hon var nog också den enda som snabbt kunde tyda vad som stod. Han prasslade med dom där kuverten. Ibland kunde han få ihop en insändare på sju kuvert, därefter skulle man också veta i vilken ordning kuverten hörde samman. Ett vanligt linjerat a4-papper, det var ingenting som intresserade Erik Magnusson.
Jag var sju år när jag fick min första dagbok. Jag minns vad det står på första sidan och jag kan fortfarande känna doften från den. Med den dagboken föddes mitt skrivande, som fortfarande idag är väldigt viktigt för mig. Jag får ur mig mina känslor, sorterar mina tankar och dokumenterar vad som sker i mitt liv. Det är någon form av terapi för mig.

Att mina texter skulle bli offentliga var aldrig riktigt meningen. Det bara blev så. Jag fick den här kolumnen i mitt knä när jag började för fem år sedan och med tiden har den formats till en krönika, där jag skrivit om min roll som centrumutvecklare, om vår organisation och om kärleken till vår stad. Ibland har jag delat med mig av mig själv. Ibland har mina texter varit sårbara, ibland personliga, ibland debatterande och ibland informerande. I tuffa perioder har det varit ett sätt att kanalisera ut var jag befinner mig. Vad som är viktigt just nu. Ibland har jag blundat när jag skickat iväg texterna för publicering och ibland har jag inte vågat läsa dom igen. Inte för att jag nödvändigtvis varit missnöjd med dom, men kanske för att jag vet hur mycket känslor som ligger bakom. Jag låter dom bara passera… obemärkt förbi. Sen blir jag stoppad i Kyrkparken av någon som har läst min text. Som säger att hon blev så glad av den. Jag blir glad, att hon blir glad. Men jag blir också lite generad.

Det har snurrat många tankar i mitt huvud sedan vi offentliggjorde att jag kommer sluta på Unika Ludvika.. och vet du? När du läser det här, då har jag faktiskt gått hem. Jag har hängt ifrån mig min väst för sista gången, med ett uns sorg men med en stor dos tacksamhet.
Tacksamhet för utrymmet jag fått, möjligheterna som getts mig, allt vi har åstadkommit… och framför allt människorna jag mött. Jag är så glad över alla bekantskaper jag fått genom åren! Jag är också lite chockad över alla fina ord ni gett mig i samband med att jag ska sluta, det värmer mig så oerhört mycket. För inuti den här spralliga 36åriga tjejen, finns en liten Alexandra som alltid undrat om det hon gör är gott nog. Jag vågar tro det nu, att jag kanske räcker till. Att jag nog har räckt till hela tiden. Så tack för det kära ni.

Jag har hängt ifrån mig västen, jag kommer kanske inte synas på samma sätt och mina texter kommer sluta publiceras offentligt. Jag hoppas att någon av mina texter fått göra ett litet avtryck hos dig, kanske att något fastnat eller väckt en tanke. Jag är ju egentligen en helt vanlig tjej som bor i en stad jag tycker om och som har valt att engagera mig i den. Det borde ännu fler göra i stället för att bara gnälla på det som inte är bra. Jag har velat visa er en annan sida av Ludvika, när jag skrivit mina texter. Om det vackra som finns i det lilla. Om livet som pågår i en stad vi tar för givet. Om historierna den bär och om människorna i den. Om dom vi älskar. Om dom vi saknar.  Och om dom vi väntar på.

Jag har bestämt mig. Jag ska stanna kvar här. Och jag hoppas att jag får bli gammal. För jag vill bli gammal här. Jag vill gå på grusvägarna i Persbo. Du vet dom som det växer gräs i mitten av. Jag vill gå ut på stan och morsa på folk. Fortsätta älska charmen med den lilla staden där alla kanske inte känner alla, men många känner många. Jag vill bli mamma om jag kan. Jag vill bygga mitt hus här och jag vill fortsätta möta människor. Och kanske få skriva om dom. Jag vill aldrig sluta skriva.

Jag tror jag har ärvt min lust att skriva efter min farfar. Så jag har sparat några av hans texter på kuvert i en vit liten låda på min övervåning. Jag läser insändarna om riksvägar och lantbruk, och mellan raderna ser jag det! Han skriver ju också om platsens betydelse. För honom. Ur en bondes synvinkel och i andra ordalag. 2015 flyttade jag till Östersund, 2016 var jag tillbaka i Ludvika igen och sa ”jordens dragningskraft till Ludvika är alldeles för stark”. Min farfar lämnade gården i Persbo för ett liv i Stockholm med bättre betalt, men han kom också snabbt tillbaka och uttryckte det såhär ”Jag sa till chefen att förr än att jag sitter här går jag hellre ut i skogen och svälter och fryser ihjäl.” och vips så var han också hemma igen. Lova mig att hitta ditt varför med Ludvika. Gör du det inte – är du varmt välkommen till Persbo så tar vi det därifrån!

Ludvika. Du är för alltid min plats på jorden.

Vi ses på stan! / Alexandra Magnusson, avgående centrumutvecklare och forever Ludvikabo.