Café Engel är jordens medelpunkt och det är här vi ses och skvallrar så där som tonåringar gör. Vi äter Banana split och lär oss dricka kaffe samtidigt som vi gör läxor och det är precis här, som jag och mina vänner trevande orienterar oss mot vuxenlivet. Året är 2007 och jag går andra året på gymnasiet. Snart ska jag få mitt första extrajobb, men det vet jag inte där och då, jag vet heller inte att det extrajobbet skulle komma att få en betydande roll för mig och min utveckling och ligga mig varmt om hjärtat ända fram till idag.

En sjuttonårings värld är liten, men aldrig har man känt sig så stor. Har man någonsin varit så vilsen samtidigt som hela systemet, både kroppsligt och samhälleligt skriker åt en att det börjar bli dags att bryta sig loss. En sjuttonåring vet väldigt mycket, faktiskt allting. Mycket mer än alla vuxna i hela världen, men när pappa säger ifrån på skarpen, då vet jag plötsligt hur fel jag har och hur mycket jag har kvar att lära. Men det säger jag såklart inte högt, för en sjuttonåring vet bättre än så.

Någon gång måste man börja jobba. För mig var någon gång i april 2007. Den här dåvarande sjuttonåringen fick en skarp tillsägelse från sin far att nu var det dags och jag tittade på honom som att han inte var riktigt klok. Jobba? Jag har kompisar jag behöver vara med! Och fester att gå på! Och läxor jag (inte) vill göra! Jag har faktiskt fullt upp! Fast jag ständigt tjatar om att jag kan bestämma över mig själv är en pappas ord lag, vare sig man vill eller inte och dagen kom där jag fick tacka nej till en Banana split med kompisarna, för att ut och söka mig ett jobb.

Jag har snedlugg, uppvikta jeans och hela munnen full i tandställning, ser tuff ut men är precis så osäker som en sjuttonåring är men inte vill erkänna, när jag får mitt första riktiga jobb. I en klädbutik. På Dressmann. Jag började där utan någon som helst arbetserfarenhet och det enda tipset jag fick med mig hemifrån var ”Säg ja till alla tider du får”. Extrajobbet utvecklades till ett sommarjobb som blev till ett vikariat som sedan blev till en fast anställning. När min chef Marie säger att hon vill utbilda mig till butikschef hinner jag tänka ”är du inte riktigt klok” men när jag öppnar munnen säger jag visst ”Absolut, vi kör!”. I mars 2020 gör jag min sista dag på Dressmann, då har jag arbetat i företaget i 13 år, både som säljare och butikschef. En lång historia som tagit nya vägar för att jag haft en chef som trott på mig och sett något i mig som jag själv inte visste att jag hade. Vägar som ledde vidare till andra extrajobb hela vägen till en containerbar som heter Kromme. En lång historia som tog sin början för att en far tröttnade på att sticka åt sin unge pengar för en Banana Split.

Nästan 25% av svenska arbetstagare har haft sitt första jobb inom handeln. I restaurangbranschen är en fjärdedel under 25 år. Jag är tacksam att jag är en i statistiken. Dessa branscher är fostrande skolor som lärt mig det mest grundläggande. Arbetsmoral, att komma i tid, hjälp dina kollegor, hur viktigt det är att se jobbet som en lagsport, försäljning, ekonomi, ledarskap, hur olika vi människor är och hur svårt det är att lägga ett schema så att alla blir nöjda. Här får man möta många olika sorters människor i olika stadier i livet, ofta i både glädje och sorg. Handel- och restaurangbranschen ger möjlighet till ett socialt yrke nära människan, där kunder och gäster blir bekanta och ibland till och med vänner. Där man brinner för en gemensam bild av en välmående handel och stad för att man blir viktig för varandra. För mig kommer handeln och restaurangbranschen alltid ligga mig varmt om hjärtat. Roligt, livligt, fartfyllt, socialt och kreativt.
En sjuttonåring vet väldigt mycket, faktiskt allting… förutom! Att det sista man ville, var det bästa som kunde ha hänt!
Vi ses på stan! / Alexandra, Centrumutvecklare på Unika Ludvika