Gamla Bangatan slår ut. Ljusgröna träd pryder vägkanterna och himlen är blå. Men luften är fortfarande kall och viskar bara om våren. Kanske mister vi våren för kylan som envist håller sig kvar. Jag lyssnar på ”Sommarvalsen” med Frifot och Ale Möller i bilen och en klump samlas i min hals. Ska jag gråta nu? Jag undrar vad jag håller på med. Något säger mig att jag lever mitt liv. Ja det gör jag, jag bara lever mitt liv. Snart ska jag vända upp och ner på mitt liv, för jag bara lever mitt liv. Jag sneglar ut genom fönstret. Ser klotter på en husfasad och tänker att jag måste komma ihåg det här till jobbet imorgon. Ja det ska jag. Men snart, är jobbet inte längre mitt. Det är någon annans. För jag ska vända upp och ner på mitt liv.

Raderna kommer av sig själv idag. Orden strömmar likt forsen en sommardag. Det är oundvikligt att inte tänka tillbaka på tiden som varit, när man vet att den snart är slut. Det var inte ett enkelt beslut, att kliva in på kontoret och berätta för Veronica att ”jag kommer sluta”. Jag har växt in i jobbet som envis humle på en ladugårdsvägg. Det är svårt att släppa taget, men jag måste göra det nu. Från mitt älskade, jobbiga, fantastiska, hektiska, röriga, spretiga, sociala och fantastiska jobb. Unika Ludvika. Orden folk tar i sin mun för att göra narr av vår stad. Är också orden på den mest fantastiska skola man kan få gå. Mitt arbete. Som jag fått forma till mitt. Inom stora ramar har jag fått leka fritt. Varit tokig, testat mina vingar, beställt konstutställningen Ikoner, kört pyttipanna genom kommunen under Shoppingbudet, anförtrotts mina medlemmars berättelser, fått bli någons vän, busat med barn som växt upp på våra evenemang, startat Scensommar, Moveat och Vinterfestivalen. Mitt älskade, jobbiga, härliga, stressiga, fria och fantastiska jobb. Som blivit en del av mig. En del av mig vill alltid ha det så. För hur säger man hejdå till något som gett så mycket? Hur säger man hejdå till ett jobb som knuffar mig längst fram i ledet och låter mig få påverka som jag kunnat göra här? Det är en ren ynnest.

Men det är också en ynnest att få prova sina vingar. Att få fortsätta framåt. Att få vända upp och ner på hela sitt liv. För det är ju bara, att få leva sitt liv. Varje kapitel tar slut och varje väg leder till en ny och nu står jag här på perrongen, med väskorna packade och med en biljett till nästa station. När jag vänder mig om ser jag den roligaste karusellen jag någonsin åkt. Virvelvinden Unika Ludvika. Och där möts blickarna med hon som gav mig chansen, Veronica. Att kalla dig för min kollega är alldeles för enkelt. Du är min bästa vän. Tänk att det kunde bli så bra, att vi fann varandra i våra olikheter, att vi skrattar och gråter, kämpar och sliter. Allt vi gjort på bara oss två. Du är min klippa, står stadigt när det blåser. Och jag, kanske den där draken som flyger i vinden, som hålls av någon, kanske av dig. Jag har inte bara växt in i mitt jobb, jag har växt ihop med dig min vän. Du säger alltid att det blir som det ska bli, och det blir det. Det har det alltid blivit och så lär det också fortsätta. Och åren lär gå, och jag hoppas att vår vänskap får bestå.

Nu kommer tåget, det tjuter och när tåget stannar till på perrongen böjer jag mig ner för att ta mina två resväskor och kliva på tåget. Ett steg.. två steg.. tre steg.. upp på tåget. Jag står med ena foten på trappsteget in på tåget, det andra hänger ledigt i luften när jag tittar ut på perrongen. Jag ler, och kanske.. är det en tår jag känner på min kind? Livet tar och livet ger, jag lämnar inget kvar på perrongen. Allt finns i mina väskor. Alla minnen, alla jag lärt känna, mina misstag får följa med och det jag ännu inte vågat har jag packat ner. Däri ligger också all kunskap, den som farfar sa, inte är tung att bära. Tåget tjuter, det signalerar att vi åker nu. Det är det här som är, att leva sitt liv. I högtalarna ropar en mansröst ”Nästa hållplats – ditt nästa äventyr”. Jag ler. Tåget tar mig bara ett kvarter bort. Allt finns i min närhet och jag ska fortsätta vara en del vår stads utveckling, om än på ett nytt sätt. Tåget stannar och suckar till. Jag tar mina resväskor och kliver av.

Där står min kära vän och tidigare kollega Kalle Köhler, han slår ut med armarna och ger mig en stor kram. Han kramas inte med särskilt många, men han kramar mig. Kalle påminner mig om soliga sommardagar och om tiden när vi drev containerbaren Kromme tillsammans. Han håller ut sin arm och jag håller ut min. Vi krokar dom i varandras, tar varsin av mina väskor och går in genom dörrarna på Grand Hotell. Och jag ler igen. för jag vet, att i väskan Kalle bär, har jag packat ner en liten, liten hemlighet. Nämligen ambitionen om att bli Dalarnas bästa hotell!

Vi ses på stan! / Alexandra Magnusson, Centrumutvecklare på Unika Ludvika (en liten, liten stund tilll)